Lars Jesper Benzelstierna hade trots sin ungdom ett äventyrligt liv bakom sig, när han kastade sig in i fotografin 1840, endast 31 år gammal. Tio år tidigare hade han gått till sjöss och bl a avverkat en seglats till Rio de Janeiro, som under återresan slutade med ett skeppsbrott i Spanska sjön, som Biscayaviken då kallades. Efter att ha räddats av franska fiskare och övervintrat i Brest begav han sig till fots genom Frankrike. Avsikten var att gå hem via Polen.
I Langres höll Främlingslegionen på att bildas. Benzelstierna enrollerade sig, fick utbildning och deltog i en strapatsrik färd nerför Rhone i augusti 1831 för att skeppas vidare till Nordafrika. Fem år tillbringade han i legionen. Under flera fälttåg mot upproriska beduiner och kabyler avancerade han från menig till sergeantmajor ”genom ett lika tappert som exemplariskt uppförande”, som Aftonbladet skrev.
År 1835 tog han avsked och begav sig till Paris, där den svenske ambassadören Löwenhielm tog honom i sitt beskydd och understödde hans studier i bla litografi.
Ett år senare var han hemma och tog värvning vid Norra Skånska Infanteriregementet. Han fick emellertid tjänstledigt och verkade i Stockholm vid Topografiska ritkontoret och Generaladjutants- expeditionens stentryckeri, sysselsatt med litografi. Genom ännu en välgörare fick han en post som adjutant vid Krigskollegium.
Hans mecenat, Löwenhielm, köpte en daguerreotyputrustning i Paris och sände den till Benzelstierna. Försändelsen lär dock ha hamnat på Guadeloupe, varför Löwenhielm fick köpa en ny, som till slut nådde Stockholm.
Några veckor efter det att Müller och Mannerhjerta haft premiär på Kungliga museet, sällade sig Benzelstierna till utställarna. Enligt Aftonbladet visade han “utsigter af Lidingön, af Stockholm från Djurgården mm, i hvilka äfven de minsta partier kunna med mikroskop urskiljas”.
Och enligt Orvar Odd i samma tidning hade Benzelstierna och Mannerhjerta tagit “en mängd vuer, hvaraf de vackraste äfven en tid varit offentligt utställda”.
Orvar Odd meddelar också att Benzelstierna ”dersammastädes haft den artigheten att förevisa instrumentet i alla dess detalj er och äfven dervid på so dagar i allas åsyn anställa experimenter”.
Innan Benzelstierna tog konsekvensen av det stora intresset för demonstrationerna, lät han omsätta fyra av sina stadsvyer i litografiskt tryck. Ett första häfte, som aldrig fick någon fortsättning, kom ut sent på hösten 1840 med titeln Daguerreotyp–Panorama öfver Stockholm och dess omgifning.
De litografiska teckningarna hade utförts av Johan Christoffer Boklund, en konstnär som sedermera skulle bli professor och direktör för Konst- akademien.
Efter nyåret 1841 var Benzelstierna redo för nästa fas. Han hyrde en lokal vid Riddarhustorget och började dagliga förevisningar, ”så vidt det nemligen är molnfri himmel och solen är i sin atelier”, som Orvar Odd skrev, denna gång i magasinet Bazaren, och fortsatte “Herr B har den grannlagenheten, att för hvarje gång öppna sitt intressanta laboratorium för endast ett så inskränkt antal åskådare, att hvar och en kan få tillfälle taga en fullt noggrann och detaljerad kännedom om procedyren”.
Förevisningarna gick bra och de gav Benzelstierna en inbjudan från kronprins Oscar till en privat förevisning i Arvfurstens palats. I sina minnesanteckningar, som vi sensationellt nog funnit, skriver Benzelstierna:
“H. K. Höghet Kronprinsen önskade gerna ett experiment och gaf ordres åt Gouvernören i Prins Carls Palais att låta uppvärma rummen (de 2 åt Operan hvilket räckte i 2 dagar. Vi hade om kring 20° kyla. Jag emottog Kronprinsen med K. P. Sessa och Prinsarne och började proceduren beskrifvande från början till slut.
De kongl. visade verkligt deltagande för den nya uppfinningen, Ja! den artighet visade Hen. K. H. att sätta sig sjelf vid Camera Obscuran med tillsägelse att gossarne får inte röra instrumentet men lyckades och sedan jag lagt det under glas infattat i portfuille presenterade jag den lyckade vuen.
H. K. H. önskade den under glas monterad och Hen. K. H. Josephine hade godheten beställa en annan som jag tog med en bit af Operan och en bit af Öfra delen af Slottet i förgrunden och Djurgården i Louintaine hvilka bägge jag följande dagen presenterade på Slottet. Då jag lemnade den blef jag rikt betalt och H. K. H. förklarade att det var aktningsvärdt af en officer utan lön och fattig att söka draga sig fram.”
En av de bilder han nämner motsvarar en anonym daguerreotyp i Stock holms stadsmuseum.>
Benzelstierna berättar vidare, att han strax därefter for med ångbåten “och tog utaf Gripsholrns Slott som lyckades förträffligt och blef denna tafla skickad till Daguerre och Arago hvars uppfinning redan hunnit till Skandinavien”. (Arago var den politiker, som trumfat igenom Daguerres livränta som tack för att hansuppfin ning skänkts till franska staten och resten av världen).
Bazaren fortsatte under vårvintern att berätta om Benzelstiernas förevisningar. I februari berättas i detalj om ett par bilder, där man i byggnaderna längs Riddarhustorget kan urskilja de finaste detaljer i form av fönsterspröjsar, flaskor i kryddbodens fönster, små runda öppningar i rimfrosten på fönsterrutorna, gjorda med andedräkten, och tom antalet rader på de anslagna kungörelserna.
Exaktheten och detaljrikedomen var det som fängslade fotografins första publik.
När det vårades packade Benzelstierna sin utrustning och gav sig ut på turné. Den skulle vara i två år, för att sluta i Kristianstad i början av 1843.
Turnén gick från stad till stad och var han än stannade gav han nya förevisningar. Bagaget fylldes av allt fler stadsvyer från anhalterna Norrköping, Söderköping, Linköping, Motala, Ulfåsa, Vadstena, Jönköping, Eksjö, Vimmerby, Västervik, Visby, Kalmar, Lyckeby, Karlskrona, Ronneby och Karlshamn. Ingen av dessa de allra första topografiska fotografiska bilderna har återfunnits sedan Benzelstierna packade undan dem.
Hans verksamhet kan följas i lokalpressen och t ex i Norrköpings Tidningar berättas om en ”vy af Saltängsallén med de derå belägna husen, hwilket lyckades fullkomligt” samt ”wid fullkomligt kulet och regnigt wäder en vy af en del utaf Saltängstorget med Ullmagasinet, Oskar Fredriks bro mm”.
Benzelstierna är tämligen kortfattad i sin resebeskrivning, men han berättar om ett besök på herrgården Ulfåsa ”der jag blef ofantligt väl mottagen och tog utaf fröknarne alla trenne uti parken på stor plåt”. Det är den första gruppfotograferingen i vår historia.
Benzelstierna var också känd av andra skäl än daguerreotyperna. I pressen hade han gjorts till hjälte sedan han raskt samlat några sjömän omkring sig och genomfört en dramatisk räddningsaktion under en eldsvåda i Stockholm. Han var där också en av de första att prova på en annan fransk nymodighet, nämligen vattenskidor. Det var ett slags pontoner, på vilka man paddlade sig fram eller följde med strömmen.
”Norrköpingsboarne hade utaf tidningarne sett att jag äfven gått på v-skidor”, skriver han i minnesanteckningarna, ”och bådo mig att gå i Norrköping på Motala Ström”. Han lät bygga ett par pontoner av tunna granbräder och kompletterade konstruktionen med fem luftfyllda ballonger i varje ponton. En subskribtionslista gav 120 riksdaler och så hade han fått ytterligare ett sätt att finansiera resan. Också i Jönköping komvatten skidorna till användning och på något sätt lyckades han övervintra i staden för att avverka nästa anhalt Eksjö först vid midsommartid 1842.
Turnén slutade i Kristianstad i början av 1843. Benzelstierna bosatte sig i staden och planerade den fortsatta verksamheten. På våren och sommaren året därpå reste han i Helsingborgstrakten för att göra porträttdaguerreotyper. Men i branschen mötte han övermäktig konkurrens från de utländska porträttörer, som nu började komma in i landet söderifrån. De hade modernare utrustning och nya, mer avancerade metoden Benzelstierna hade inte kunnat följa med i den snabba utvecklingen som ägt rum medan han turnerat, och nu var han passerad. Han återvände till Kristianstad och slog sig på kolorering av litografier och tillverkning av vaxblommor. År 1852 fick han en tjänst som tulltjänsteman i Kalmar och senare kan man möta honom som nöjesarrangör, som en “rolighetsminister” som arrangerade barnfester i sydsvenska städer. Han dog 188o. Enligt dödsrunan:
”ända tills för få år sedan en liflig och munter man. Gerna talade han om de många äfventyr och skiftande öden, som hans lefnad erbjudit. Hans efterlämnade dagboksanteckningar erbjuda mycket af intresse; han hade börjat ordna och omredigera dessa, då ett benbrott lade honom på sjukbädden och för alltid bröt hans kraft.”
