Daguerres Dioramor i Paris och London imiterades på flera håll. I Berlin byggde teaterdekoratören Carl Wilhelm Gropius med hjälp av sin kollega Carl Friedrich Schinkel ett eget Diorama som skulle bli ett av de mest berömda i Europa. Hos denne Gropius gick Georg Albert Müller i lära.
Schinkel och Gropius hade gjort Berlin till ett allt mer markerat centrum för en storslagen scendekorativ skola, nära besläktad med historiemåleriet.
Müller blev en skicklig men ganska opersonlig dekoratör i tidens anda. Han omsatte den storslagna stilen efter Stockholmsscenens små resurser och bjöd på en hel del morgonrodnader och stormar i känd stil.
Med sin bakgrund var han en av de självklara kunderna hos Adolf Bonnier när denne publicerade den svenska upplagan av Daguerres Beskrifning och kanske var det först och främst kapitlet om Dioramat som lockade honom till köp. Men först efter några månader fick han hem en hel utrustning från Paris, sannolikt förmedlad genom någon av handelsmännen Bonnier eller Jakobsson i Drottninggatans början.
Müller och Mannerhjerta fotograferade från Operans fönster ut över Strömmen och Norrbro med Slottet i bakgrunden.
I början av september 1840 upplät hovintendenten von Röök plats i Målnings-Museum för deras bilder. Snart utökades utställningen med löjtnamt Benzelstiernas daguerreotyper och i det lilla intima museet i en av slottsflyglarna hölls en utställning av Stockholmsbilder som knappast haft sitt motstycke sedan dess.
