1940, hundra år efter fotografins debut i Sverige, markerar inte någon vändpunkt i fotografins historia. Sökte man en naturlig gräns vore 1950 ett bättre år. Då markerade en ny fotografgeneration sin ankomst genom ett frontalangrepp på den etablerade fotografin Utvecklingen från 30–talet hade fortsatt under 40–talet. Arne Wahlberg beskrev i efterhand detta som en epok “med stämningsmättade valörbilder, romantiska, receptkomponerade landskap och fint detaljerade stilleben”.

De unga fotograferna avfärdade allt detta med öknamnet “Rosenlund”. Namnet hämtades från ett ålderdomshem i Stockholm och användes från början enbart om medlemmarna i Stockholms kameraklubb. Det citerades av redaktör Lars Wickman i tidskriften FOTO och har med tiden kommit att gälla för all fotografi av 30– och 40–talstyp. Uttrycket smärtade eller retade speciellt C G Rosenberg, som tog det som ett förtäckt personangrepp.

Tidskriften FOTO startades !939 av Nordisk Rotogravyr med Lennart Bernadotte och Lars Wickman som redaktörer. Under sina första tio år var den ett viktigt forum för “Rosenlunderiet” för att 1949 iscensätta dess offentliga avrättning. Det skedde med den utställning Wickman arrangerade under namnet Unga fotografer. Deltagare var bland andra Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Tore Johnson, namn som skulle dominera efterkrigsfotografin. Stockholms kameraklubb svarade med en egen utställning på konstsalongen De Unga (!) och därmed var positionerna intagna.

Den nya fotografgenerationen avgick med segern och som vanligt är det segrarnas historieskrivning som fått gälla. Konstnärstidens pionjärer förpassade 1800–talet till soptippen. Trettio år senare kastades deras egna bromoljepenslar och gummitryck på samma ställe. Nu mötte de nyanserade gråtonerna och välkomponerade naturbilderna samma öde.

En dominerande faktor under Rosenlundsepoken var fototävlingarna. Fotografiska föreningen hade sina februari- och novembertävlingar och hundratalet fotoklubbar runt om i landet arrangerade sina egna. Årets bilder byggde på tävlingsbidrag från STF, och tidskriften FOTO startade under sitt andra år sin Mästartävlan, som blev det publikt mest uppmärksammade evenemanget. Poängräkning och plakettsamlande blev för många en sporre i fotograferandet.

De regelbundet återkommande tävlingarna skapade sina konventioner och likriktade säkert många tävlingskollektioner. Ett löjets skimmer har kommit att vila över den formel för poängberäkning, som så småningom stadfästes hos Fotografiska föreningen:

(2K+T)/3

och som skall tydas som dubbla poängantalet för komposition plus poängen för teknik dividerat med tre. En uppskrivning av det bildmässiga på teknikens bekostnad alltså. Helt av ondo var jurybedömningen och poängsättningen inte. Det gav upphov till debatt och det skärpte insikterna om de bildmässiga uttrycksmedlen. Men det skapade också ett magistervälde, som naturligtvis retade de unga, som stod utanför den karriärgång, som gick i trappstegen liten brons, stor brons, liten silver, stor silver, liten guld och stor guld.

I Nordisk Tidskrift för Fotografi skötte redaktörerna kritiken av insända bilder med linjal och rödpenna. Helmer Bäckström kunde ge ett omdöme som ‘solstrålarna, vilka bryta ned till vänster, komma på en något olämplig plats” och Ture Sellman kunde hävda om en bild att “Man skulle säkert haft nytta av en buske i nedre högra hörnet. Figuren kan i så fall stå som han står. Utan tillgång till någon buske hade det dock varit betydligt bättre att flytta över gubben till vänstra bildhalvan och samtidigt vända honom mot det stora trädet till höger”.

Idyllmåleriet och regelväldet var dock inte allenarådande. Det är åtskillig frisk fotografi, som möter i det rikliga bildmaterialet i de ganska många publikationerna från tiden. Det finns ingen känsla av ålderdomshem i de storslagna fjällvyerna, de intima vardagsbilderna eller de mjuka landskapen. Rosenlund har länge haft en klang av granne till Pensionat Paradiset eller Grönköping. Epoken förtjänar ett bättre rykte